”Det var en gång en flicka som nästan jämt var rädd
Hon gjorde mest som andra sa och blev lätt vilseledd
Hon kunde ofta känna att saker kändes fel
Men istället för att säga till så blev hon tyst och stel
Människor runt omkring sa till flickan vad som var bra
Och flickan började tänka att ”det är väl så som det ska va”
Och långsamt suddades gränsen ut för hennes integritet
Rädslan djupt därinne förblev en hemlighet
Hon ville ju va omtyckt älskad och bli sedd
Och det är inte alls så lätt när man jämt är rädd
Så tappa flickan bort kompassen för sitt liv
Kunde tillslut inget se ur eget perspektiv
Hon såg sig som ett höstlöv som bara åkte me
Trots att hon inte ville lät hon allt som hände ske
Så plötsligt en dag var det nåt som hände
Flickan hade blivit stor och en röst i henne brände
Det måste få ett slut på allt detta elände!
Var har jag tagit vägen hur blev allt såhär?
Jag sviker ju mig själv för att ej va till besvär!
Ingen mer ska nånsin styra mig få
Om min röst är tyst och svag så lyssna bättre då!
Och flickan putsa upp sin trasiga kompass
Och kunde tydligt se sin rädslas tunga lass
Nu visste hon precis hur hon skulle vandra
Hon var ej bara ett höstlöv som blåste efter andra
Hon kunde riktigt se hur gränslöst allting varit
Hade inte människor runtomkring sett hur illa hon farit?
Och flickan tog beslut att HON jämt skulle se
Att alltid finns det någon som inte vill va med
men som kanske inte än vågar säga de
För ingen äger ingen och alla ansvar har
att försäkra sig om att människor inte illa far
Så fick denna saga ett ganska lyckligt slut
Vad en ANNAN människa ska göra är aldrig DITT beslut.”
– Maria Sundbom Lörelius
