Hösten 2016 fick min fyraåring en liten plita på knät. En lite röd prick bara. Efter några dagar klagade hon på att det gjorde ont, och plitan växte. Vi höll rent, men plitan blev en böld och en kväll när jag kom hem var hela underbenet rött och svullet. Vi åkte till akuten. Efter många timmars väntan tittade en underläkare på det. Han skrev ut penicillin men ville inte skära upp bölden. Vi åkte hem.
Kvällen efter var benet oigenkännligt och febern hög. Vi åkte in igen. Då togs istället beslut att öppna bölden akut. Jag höll mitt lilla barn i famnen medan läkaren skar upp hennes böld och grävde ett en centimeter djupt hål i hennes vävnad för att få bort infektionen – utan bedövning. Hon lades in och fick en infart i handen och antibiotika intravenöst var tredje timme i tre dygn. I efterhand har jag förstått att hon bara var timmar från blodförgiftning.
Tredje dagen fick vi permission på avdelningen, lånade en barnvagn och rullade ner till teaterlekplatsen i Pildammsparken. Hon kunde fortfarande inte gå och var blek och trött men glad över att vara ute på en ny spännande lekplats. När vi kom tillbaka till sjukhuset gick hon de första stapplande stegen, stolt och glad.
Infektionen kom tillbaka några gånger till, men idag är hon en stark fotbollsspelande nioåring. Det var en oerhört skrämmande upplevelse – men med ett lyckligt slut.
