Rewind Happy Ending

New Happy Endings

Tidigare jämställdhetsminister Märta Stenevi’s Happy Ending

Hösten 2016 fick min fyraåring en liten plita på knät. En lite röd prick bara. Efter några dagar klagade hon på att det gjorde ont, och plitan växte. Vi höll rent, men plitan blev en böld och en kväll när jag kom hem var hela underbenet rött och svullet. Vi åkte till akuten. Efter många timmars väntan tittade en underläkare på det. Han skrev ut penicillin men ville inte skära upp bölden. Vi åkte hem.
 
Kvällen efter var benet oigenkännligt och febern hög. Vi åkte in igen. Då togs istället beslut att öppna bölden akut. Jag höll mitt lilla barn i famnen medan läkaren skar upp hennes böld och grävde ett en centimeter djupt hål i hennes vävnad för att få bort infektionen – utan bedövning. Hon lades in och fick en infart i handen och antibiotika intravenöst var tredje timme i tre dygn. I efterhand har jag förstått att hon bara var timmar från blodförgiftning.
 
Tredje dagen fick vi permission på avdelningen, lånade en barnvagn och rullade ner till teaterlekplatsen i Pildammsparken. Hon kunde fortfarande inte gå och var blek och trött men glad över att vara ute på en ny spännande lekplats. När vi kom tillbaka till sjukhuset gick hon de första stapplande stegen, stolt och glad.
 
Infektionen kom tillbaka några gånger till, men idag är hon en stark fotbollsspelande nioåring. Det var en oerhört skrämmande upplevelse – men med ett lyckligt slut.
 
Märta Stenevi

En dikt av skådespelaren Maria Sundbom Lörelius

”Det var en gång en flicka som nästan jämt var rädd
Hon gjorde mest som andra sa och blev lätt vilseledd

Hon kunde ofta känna att saker kändes fel
Men istället för att säga till så blev hon tyst och stel

Människor runt omkring sa till flickan vad som var bra
Och flickan började tänka att ”det är väl så som det ska va”

Och långsamt suddades gränsen ut för hennes integritet
Rädslan djupt därinne förblev en hemlighet

Hon ville ju va omtyckt älskad och bli sedd
Och det är inte alls så lätt när man jämt är rädd

Så tappa flickan bort kompassen för sitt liv
Kunde tillslut inget se ur eget perspektiv

Hon såg sig som ett höstlöv som bara åkte me
Trots att hon inte ville lät hon allt som hände ske

Så plötsligt en dag var det nåt som hände
Flickan hade blivit stor och en röst i henne brände
Det måste få ett slut på allt detta elände!
Var har jag tagit vägen hur blev allt såhär?
Jag sviker ju mig själv för att ej va till besvär!

Ingen mer ska nånsin styra mig få
Om min röst är tyst och svag så lyssna bättre då!

Och flickan putsa upp sin trasiga kompass
Och kunde tydligt se sin rädslas tunga lass

Nu visste hon precis hur hon skulle vandra
Hon var ej bara ett höstlöv som blåste efter andra
Hon kunde riktigt se hur gränslöst allting varit
Hade inte människor runtomkring sett hur illa hon farit?

Och flickan tog beslut att HON jämt skulle se
Att alltid finns det någon som inte vill va med
men som kanske inte än vågar säga de
För ingen äger ingen och alla ansvar har
att försäkra sig om att människor inte illa far

Så fick denna saga ett ganska lyckligt slut
Vad en ANNAN människa ska göra är aldrig DITT beslut.”


– Maria Sundbom Lörelius

Boxaren Otto Wallin’s Happy Ending

Ett riktigt Happy Ending för mig var året 2019. Ett år som började tufft men som slutade bra.

Jag hade inte boxats match sedan april 2018 då jag vann den svenska titeln mot Adrian Granat hemma i Sundsvall. Med den vinsten hade jag förtjänat en match om Europatiteln mot Agit Kabayel och tanken var att vi skulle mötas i mars 2019 i Berlin. I januari 2019 blev min tränare misshandlad på väg till gymmet kl 05:00 här i New York och bröt käken. Då valde vi att ställa in den matchen för att ge Joey tid att återhämta sig fysiskt men ännu mer mentalt.

I maj fick jag en ny match mot Nick Kisner i Atlantic City i USA. Tyvärr så skallade vi ihop i första ronden och han fick ett cut ovanför sitt öga och han valde att inte fortsätta så matchen bröts. Min pappa Calle var på plats vid den matchen som för övrigt var min första match i USA någonsin.

Tyvärr visade det sig att det var sista gången min pappa skulle se mig boxas då han hastigt gick bort i en hjärtattack cirka tre veckor senare. Av en slump hade jag och pappa pratat igenom det scenariot och jag lovade att om något skulle hända honom så skulle jag fortsätta träna och boxas vidare. Det gjorde jag och dagen efter pappa gick bort var jag tillbaka på gymmet.

Jag fick en ny match i juli mot BJ Flores i Takoma i USA. På matchdagen ställdes den in på grund av att han hade blivit skjuten av en luftpistol i huvudet när han var barn och den kulan sitter fortfarande kvar. Därför gick han inte igenom läkarkontrollerna trots att han boxats hela sin karriär med den kulan i huvudet.

Väl hemma i Sundsvall igen efter tre mer eller mindre inställda matcher på rad så fick jag ett intressant samtal från min manager. Vi hade fått ett erbjudande om att möta världsmästaren i tungvikt Tyson Fury i september 2019 i Las Vegas. Det var ingen tvekan och det erbjudandet accepterade jag på studs. Vi möttes i september och det fanns nog ingen i världen förutom mig, mitt team, mina vänner och familj som trodde jag hade en chans.

Tyvärr förlorade jag matchen på poäng men jag gav Fury den tuffaste match han någonsin gått och presenterade mig stort på den internationella scenen. Min boxningsaktie sköt i höjden och även fast det slutade med förlust så har det förändrat mitt liv till mycket bättre.

Otto Wallin